Insikten

Det är väl underbart vad ensamhet, föräldrar och saknad kan göra.


Jag hatar Insikten. Den kan gå och dö.
Rödkantade, söndergråtna ögon som vackert framhäver den gröna färgen.
Grät lika krampartat som jag gjorde för tre månader sen, och jag var nästan helt säker på att jag skulle spy. Fick för en sekund skjuta undan alla gråt-tankar för att tänka på vilket som var bäst; spy på golvet eller spy på all disk i diskhon. Slutresultat: fuck it, det blir som det blir.

Jag insåg att (efter kort samtal med mamma tidigare i kväll) vad jag än väljer att göra kommer jag inte må bra. Mamma är (precis som alla andra vuxna, och även en hel drös med ungdomar) helt insnöad på att man är helt chanslös, totalt förlorad och en hopplös loser om man hoppar av skolan, så om jag skulle hoppa Kulturama får jag flytta hem till Karlstad och gå skola där eller i Sunne. Då har hon ju inte förstått grejen.
Dessutom, visst, att flytta hem till Karlstad för Karlstadgrejen är inte det värsta, utan avståndet till Axel är det som verkligen fick allt att vända sig ut och in på mig och fick tårarna att droppa ner på mina knän där jag satt på sängkanten ihopsjunken med armarna om magen.
Själva avståndet skulle inte göra så stor skillnad tidsmässigt, en timme ungefär bara, och det kan man ju stå ut med, men förbindelserna blev plötsligt totalt bortblåsta.
Allt blir sjukt krångligt och framför allt: det blir så mycket dyrare!
Nu går ju det en buss direkt Sthlm-Sundsvall, som kostar 440kr t/r.
Det finns ingen direkt förbindelse med Sundsvall från Karlstad, om man inte liftar... Och det är ju ett bra val. Not.

Men gå kvar på Kulturama då! Shit ska det vara så svårt!!! Tänker ni säkert.

Ja.
Annars skulle jag ju inte ha de här problemen?

För att få prata (skriva) till punkt, behålla humöret och få allt så väl förklarat och icke bortglömt som möjligt så har jag bestämt mig för att mejla mamma, och just nu håller jag på att formulera allting.

"Det känns egentligen rätt meningslöst att prata med en vuxen om det här, eftersom ni på något sätt är helt insnöade i att går man inte gymnasiet fullt ut är man totalt förlorad och en hopplös loser. Jag hoppas verkligen att du inte ser mig som det, utan ser mig som den kreativa, självständiga och drivande individ jag är. Eller var, tills skolan dödade mig. För det är så det är, och så jag känner att det kommer bli, min själ och hela mitt JAG dör om jag tvingas gå i skolan. Även om det "bara" är två år kvar, men för två år sen jobbade jag för att få mina första betyg, och DET känns som en evighet sedan."

"Även om det kanske verkar som att jag inte har några skuldkänslor eller känslor över huvud taget, så har jag faktiskt det. Jag hatar att göra er besvikna, och att bråka med dig eller pappa är inte heller något jag väljer att göra framför att vara sams med er.
Men oftast känns det som att ni bara är nöjda med mig när jag gör något bra, som t.ex. får MVG på ett prov eller har ritat något fint, och att ni skäms för mig när jag inte passar in i er ram för hur en dotter ska se ut och klä sig. Det har faktiskt fått mig att tro att alla vuxna tycker att jag är något smutsigt, något som inte passar in. Det är därför jag blev så förvånad och glad när de här två medelålders kvinnorna tog sig tid, mod och ork att gå fram till mig och berätta hur fint hår jag hade. Jag som trodde att alla vuxna såg ned på mig och tyckte jag var värdelös och inte värd att lägga någon tid på.
Men det är väl hur man blivit uppfostrad som avgör hur man tror att folk ser på en."

Inte helt oväntat lyckades Axel få mig att sluta gråta återigen (vilket han gjorde för tre månader sen också).

Åh, jag tror dessutom att jag har feber. Man kan ju alltid hoppas, även fast jag inte vill vara sjuk. Fin frossa har jag i alla fall!

Jag skulle så gärna vilja säga som jag brukar: fuck it, det blir som det blir om det här, men det känns så otroligt hopplöst, men jag hoppas verkligen mamma kan få lite insikt (hon med) när hon läser mitt mejl, som jag skriver klart imorgon.

Nu ska jag sova, borde egentligen be någon klubba mig medvetslös så att jag sover och inte tänker nåt.
Godnatt