Ingen panik!

Stallmästarn herself

...som lyckades sitta kvar, trots 99% övertygelse om att hon skulle ramla av hästen i full galopp, fint apklängandes runt halsen på stackars hästen. Eller, snarare som en koalaunge, med samma styrka i greppet som en liten bäbishand runt en tumme.
Satt kvar gjorde jag iaf.
Boven i dramat var jag och en idé om en snäv sväng, som råkade bli på väg rakt mot ett träd. Bilder i huvudet om krossade knäskålar och avslungad ryttare av häst som i vild panik rusar i blindo (hästen alltså, inte ryttaren), fick mig att välja en ännu snävare sväng ifrån trädet.
Hade dock glömt att balansen och musklerna man får efter 12 års regelbunden ridning kanske möjligtvis inte är kvar med två års uppehåll. Eller?

Jag satt kvar, och hästen blev bara lite skärrad.

Som om eländet (jag) inte hade bestämt tillräckligt, så tyckte jag att vi skulle utforska nya vägar. Så jag styrde in på en stig, och vi klättrade runt i bergen lite. Sen kom vi djupare, och djupare in i skogen och stig efter stig tog slut.
Men, oro och panik är för mesar så vi knallade runt lite bland träden som såg exakt lika kala ut och snön som såg exakt lika brunvit och smältande ut.
Jag letade reda på våra tidigare stigar, och till slut kom vi ut på the ordinary grusväg.
Efter ungefär 30-40 min.

Imorgon blir det dressyr i paddocken...